Skrivklåda och beslutsångest

Men jag kan inte skriva här. Det känns liksom inte rätt, som att något saknas. Det är lite som att gå och sätta sig på ett temporärt kontor, det saknar identitet och personlighet. Jag har gått i tankar på att kanske föra över bloggen någon annanstans, men jag hittar ärligt talat ingen bra lösning.
WordPress har jag nu, och tvekar om jag skall behålla.
Positivt:
- Jag har det redan!
- Grundinställningarna har jag lärt mig och jag kan navigera hyfsat
- Flera teman att kika bland vilket är bra för mig som inte kan koda och suger på att bygga själv
Negativt:
- Tillägg och verktyg är sjukt svårt att hantera. Och widgets. Jag vet inte ens vad som är vad eller skillnaden mellan de tre. Det är hemskt svårt att hitta bra grejer som gör det man vill, och sedan förstår hur de fungerar. Jag har testat massvis i hopp om att få tag på bra verktyg att hjälpa bloggen men det vill bara inte.

Blogger är något jag precis skaffat en testanvändare på, för att se om det kanske är något för mig istället
Positivt:
- Hyfsat enkelt förklarat och verkar gå relativt snabbt att lära sig grunderna
- Många bra verktyg erbjuds direkt av Google – som statistik och spamskydd mm
- Lätt att integrera med andra sajter/bloggar
Negativt:
- Krångliga användar/konto/blogginställningar för att få tillgång till allt. Kanske för att allt är Google?
- Jag tycker det är extremt svårt att hitta bra användar- och anpassningsvänliga teman. Jag är som sagt usel på att bygga själv och använder helst ett redan skapat scheman, och ändrar enkla saker som färger och textstil/storlek samt lägger till någon bild. Att navigera mellan teman tar tid och är svåröverskådligt, och att redigera dem finner jag stört omöjligt. Jag kan ändra lite färg men inte mer. Flytta en meny verkar inte funka utan att gå in i htmlkoden och snurra (och att se den när jag väl gå in där är också ett problem).

Sen är det ju nummer två i detta eviga problem. En ny domän. Vart ska man köpa den? Med/utan webbhotell? Det beror ju lite på vart jag ska ha bloggen, såklart. Går ju att köpa BARA domän på vissa ställen, och fixa på t ex blogger/blogportalen/blogg.se/whatever, men många gånger (t ex vid användning av WP) är det bättre att skaffa webbhotell. På en del ställen måste man köpa webhotell och domän samtidigt. Jag har binero på denna adress, men tycker de är på tok för avancerade och gör allt så mycket krångligare än vad som behövs. Dessutom så överallt jag läser så verkar det som att de bara blir sämre och sämre. One.com är väletablerat och till synes billiga, men slutnotan blev 400kr för deras billigaste erbjudande och det känns lite väl för att få nytt namn. I alla fall just nu. Jag är väl bortskämd med bineros 100kr/år.

Kort sagt, jag velar som tusan. Det finns hundra olika sajter att fixa bloggar på, den ena krångligare än den andra (i mina ögon).
Jag vill ju bara skriva. Som jag sa till min kompis tidigare ikväll, jag önskar att jag bara kunde vifta med trollstaven och den perfekta bloggsidan skulle komma fram så att jag bara kunde börja skriva. För det är det jag vill och behöver, skriva. Inte krångla med bloggarna texten ska ligga på.

I-landsproblem, ja. Men också ett viktigt problem för mig. För jag behöver skriva, och för att känna mig bekväm med att skriva behöver jag trivas där jag skriver. Det gör jag inte här. Inte som det är nu.
Är det någon där ute som har tips eller vet vart man kan vända sig för bra, lättförståelig hjälp så hojta, här eller på FB.

Många kramar, och godnatt. Tack för att ni lyssnar, ni där ute.

Läser och läser..och läser

Jag gör inget annat än läser just nu känns det som, dock inte böcker. De ligger snällt i bokhyllorna och väntar. Nej, istället läser jag på nätet. Forum, bloggar mm. Det är så sjukt intressant så det går inte att beskriva. Såklart stöter man på mycket som inte är ett dugg intressant också – men jag har nog läst igenom 4 olika intressanta bloggar om allt om en persons liv till konspirationsteorier i USA efter att en kvinna hittats död. Forum där folk diskuterar, spekulerar och hittar slutsatser. Det är som spännande böcker som aldrig riktigt tar slut.
Det är väl vad jag har gjort i helgen, i korta drag. Lagat lite mat och kurerat min elaka visdomstand som bara bråkat och gjort ont, trots att jag faktiskt varit hos tandläkaren för lindring.

Imorgon börjar jag jobba igen, en veckas jobb är skönt. Dock heltid så jag lär vara väldigt slut nu efter att ha varit ledig ett tag. Men kul skall det bli! Och på lördag är jag bokad som barnvakt åt sötnosarna W och N, det skall bli så roligt!

Nu läsa lite till innan jag tar tag i livet här hemma som sakta har blivit allt mer kaos då jag bara läst och ignorerat högarna av disk och skräp här hemma. Går dubbelt så snabbt när både jag och sambon varit hemma, och sambons kompis dessutom legat över sen fredags. Så bara att bita ihop och städa. Snart.

Jag älskar mitt jobb

Det känns som om jag säger det till alla jämt, men det är verkligen så – jag älskar mitt jobb. Visst det finns mängder med utrymme för förbättring i lokal personal osv och det är inte alltid roligt att vara vikarie men jobbet är alltid så himla givande.
Igår hann jag inte träffa barnen, de sov den korta stund jag hann vara där innan jag behövde åka till läkaren, och idag när jag kom till arbetet och mötte hela skaran som satt och åt middag blev jag väldigt varmt välkomnad utav glada illtjut, barnen ropade “Hej My” och deras skrattande ögon visade klart och tydligt att de var glada att se mig. Små barn är de ärligaste som finns, ärligheten bara strålar ur deras ögon. Jag fick många kramar och blev väldigt varm i hjärtat.
Att de tycker om mig och respekterar mig är ett stort bevis för att de tycker dagis är roligt. När de tycker om sina fröknar och respekterar dem så lyssnar de på vad man säger (för det mesta, alla barn är busiga ibland haha) och vill vara med och delta i aktiviteter. Då har jag gjort ett bra jobb.

Men det bästa av allt är nog när de stolta och glada vill visa upp nya saker de lärt sig, och man varje dag ser nya framsteg och får uppleva nya fantastiska saker.

Jag har ett av världens mest givande arbete.

Halsbränna, lungemboli, hjärtfel – och sen?

Idag blev det inte alls som planerat. Hade tänkt mig ett snabbt läkarbesök följt av jobb och sen goskväll med katterna här hemma, kanske till och med göra lite nytta och ta itu med disken som inte togs igår. Hade inte varit vaken många timmar innan allt blev lite upp och ner.

Detta inlägg blir extremt långt, fyllt av text och ni kommer dö av tristess om ni försöker läsa allt. Är ni trots det väldigt nyfikna och vill veta mer än ni behöver kan ni fortsätta läsa, men annars kan ni skita i det och vänta på trevligare inlägg. Det berör sjukdomar och besök hos vården som resulterar i allt och inget.

Detta var anledningen till dagens läkarbesök:
Torsdagen 21 feb vaknade jag med tryck i bröstet, tänkte direkt att det var min astma som spökade då jag nyligen var förkyld så tog en dos bricanyl och gick till jobbet. Bara att skura av borden efter barnens middag gjorde mig vimmelkantig men jag bet ihop och tog mig igenom arbetstimmarna. Väl hemma lade jag mig i soffan, trycket i bröstet hade eskalerat till smärta som nu satt i hela bröstkorgen och strålade ut i ryggen. Johan försökte tappert få mig att må bättre men vad jag än gjorde så släppte inte smärtan – två tuggor mat och jag blev snabbt väldigt illamående och förflyttade mig till sängen. Klockan var nu runt åtta och jag försökte somna och sova bort det. Oron för vinterkräksjukan hade nu tagit plats då vi veckan innan haft det på jobbet, och som det verkade skulle jag snart få fog för oron. Efter att ha slumrat till någon halvtimme vaknade jag vid elvatiden av illamåendet och kräktes till slut tills magen var helt tom.
Men sen var det inte mer, jag somnade då smärtan lade sig och dagen efter kände jag ingenting. Snabb kräksjuka. Trodde jag.

Söndagen 24 feb var det dags igen, vi var och bowlade och smärtan i bröst/rygg kom tillbaka. Snabbt lät jag bli att äta och illamåendet höll sig borta. Jag kunde lugnt andas ut och somna gott.

Fredagen veckan efter mådde jag bra på morgonen, men framåt eftermiddagen var samma smärta tillbaka, lätt illamående och jag och Johan diskuterade om psyket kanske spelade mig ett spratt då det var drygt en vecka sedan jag spydde. Lyckades somna utan större problem, men till min besvikelse mådde jag sämre morgonen därpå. Vi skulle iväg och jag förberedde mig med både spypåsar, vatten och drickyoghurt. Undvek att kräkas, men det var på håret verkligen. Smärtan avtog snällt ett par timmar efter avresan.

Fjärde och senaste attacken kom ett par dagar senare. På söndagen lade jag mig tidigt då jag fått hemsk värk i vänsterbenet, så slängde i mig några ipren och gick till sängs efter middagen. Klockan fyra på morgonen vaknade jag av en tyvärr nu välbekant smärta, denna gång fullt utblommad på en gång och illamåendet var på plats. Jag kunde inte ligga, inte sitta, inte stå eller gå utan att det gjorde ont. Hämtade spyhinken, vatten och vandrade omkring som en osalig ande till och från sängen bortom mig av smärta. Det varade i ca tre timmar innan det plötsligt lugnade ner sig, att somna om gick inte så jag låg bara och vilade innan det var dags att gå till jobbet.

En kollega övertalade mig måndag fm att ringa läkare och höra, och då jag hade slut på ursäkter på vad det kunde vara för fel så ringde jag 1177 när jag kom hem. De var himla oroliga och rådde mig kontakta VC genast och söka akut vid nästa attack. Vårdcentralen ringde snabbt upp och även sköterskan där lät orolig och ville att jag skulle komma redan nästa morgon, eller akuten om jag fick besvär under natten. Pratade om bukspottkörtel eller kraftig magkatarr osv.

Så tillbaka till idag.

Jag trippade in till VC rätt säker på att ingenting skulle hända eller utredas, och jag hade nästan rätt. En gammal gubbe frågade vad jag gjorde där, lyssnade på hjärta och lungor och sa sen att det nog var magen (som jag misstänkte) och skrev, utan att undersöka magen eller ta blodprov, ut omeprazol för ev magkatarr/halsbränna. Jag sa att jag försökt ta dem för att linda besvären men att jag inte kände någon effekt, och han skrev på receptet att jag skulle dubbla dosen. Snällt. Suck.
Sedan frågade han i förbifarten om jag tog p-piller. Jo det gör jag ju. Då ville han ta ett blodprov trots allt, ett “p-pillerprov” som han så snällt lade fram det, för tydligen fanns det något p-pilleranvändare kunde drabbas av som kunde ge såna här besvär. Jag förstod inte vad han menade men tyckte det lät vettigt att han ville utesluta något.
Hos sköterskan fick jag dock veta att det där p-pillerprovet visst var något som kallas D-Dimer som ger utslag om man har fått en blodpropp. Varför läkaren inte bara sa det vet jag inte.
Då svaret enligt sköteskan inte skulle komma på flera timmar packade jag sedan ihop, trött på ännu ett onödigt besök hos vården för svåra besvär som läkaren inte ens verkade intresserad av att undersöka då han tog till omeprazol och bad mig återkomma om ett par veckor om besvären kvarstod. 1177-sköterskans och VC-sköterskans orosord om de kraftiga smärtorna var alltså inget att bry sig om enligt läkaren.

Jag kom till jobbet och hann precis säga hej och börja städa efter deras middag då mobilen ringde (en timme efter jag varit på VC) och läkaren sa då lite försiktigt att provet jag tagit var denna D-dimer som visar på bland annat blodpropp och att värdet som skall vara max 0,5 visade på 0,775 och jag måste omedelbart till akutmottagningen för ytterligare kontroll. Han sa dock att det säkerligen inte var något farligt men att en titt av medicindoktor var viktigt. Jag ville jobba färdigt men han insisterade på att jag omgående skulle till akuten.
Sagt och gjort, jag ordnade ersättare och satte mig på bussen, gick bort till akuten och satte mig. Funderade på det här med propp och hur det funkade, hade jag det i magen då? Säkert något litet i något kärl i magen.

En sjuksköterska kallade in mig och jag hann knappt presentera mig innan jag fick veta att VC-läkaren skrivit i remissen att det var misstanke om blodpropp i lungan och jag måste undersökas. Jag förstod inte först, i lungan? Men sånt ska ju vara himla farligt och jag mådde ju för tillfället rätt okej, och läkaren hade inte sagt något till mig om blodpropp i lungan.
Blodprover togs, sedan fick jag vänta på doktor som ställde frågor, lyssnade på hjärta och lungor och efter infon att även kontrollprovet på d-dimer visade samma värde skickades jag på dubbla röntgenundersökningar av lungorna. Två sorter, en snäll som inte är så farlig, sedan en avancerad som ger lite mer strålning som man bara gör om inget uppenbart syntes på den första.
Sedan fick jag vänta. Och vänta. Och vänta.
Jag låg i ett rum och funderade över det som hände. Jag mådde så mycket bättre än vad alla på sjukhuset verkade vänta sig, de frågade ständigt om jag verkligen skulle gå, om jag hade säng med mig och om jag verkligen klarade av att gå mellan röntgen och akuten själv. Jodå jag klarade mig.
Nej jag trodde inte riktigt på lungemboli, men de var alla så påtryckande med blodproverna och bröstsmärtan att jag liksom inte vågade protestera riktigt.
Efter ett tag kom läkaren in, lungorna var fria från proppar – precis som jag trodde.
“Vi ska bara göra ett EKG för att utesluta hjärtproblem, annars får du åka hem”
EKG? Hjärtat? Nej nu fick det vara bra.. men tydligen så kunde det vara hjärtat också som bråkade, och då ett EKG faktiskt inte tar så lång tid kunde jag lika gärna gå med på det med. Några sugproppar och en glad sjuksköterska så var det över. Inga hjärtfel.

Men nu då?
Ingen blodpropp i lungan
Inget fel på hjärtat
Dubbel dos omeprazol utskrivet
och fortfarande ingen aning om vad det är som orsakar de extrema smärtorna i bröstet och ryggen samt illamåendet. Jag tror felet sitter i magsäcken eller där omkring, men orkar inte trycka på mer hos vården just nu. Dessutom behöver jag jobba och vågar knappt vara borta mer.

Vårdcentralen tyckte jag skulle leva som vanligt, men med lite extra omeprazol och återkomma om ett par veckor om jag fortfarande hade ont och kräktes. Ja, som vanligt då. Ta lite magmedicin utan att vi vet för vad och kom helst inte tillbaka men om du gör det kan vi skriva ut lite mer. Sist de gjorde så slutade jag på sjukhus med gallblåseinflammation och fick fasta i fyra dagar, så förtroendet för vårdcentralens metoder har fått sig en törn.

Bra med den här dagen var dock att jag fick umgås lite med min kära mamma, för efter akuten åkte jag hem till henne och pratade, fick lite mat och försökte hjälpa henne vidare i Candy Crush. Jag lyckades inte.
Halva disken klar, det är så duktig jag orkar vara idag. Johan får stå ut en dag till med skiten.

Love och förlåt för all text. Men behöver skriva av mig helt enkelt.

Samboliv

Johan är världens mest fantastiska sambo, på alla sätt. Jag kan nämna miljoner anledningar till varför men det gör jag inte nu, istället måste jag bara dela med mig av vår senaste konversation.

Johan har spelat Black Ops II nu nästan hela helgen, samtidigt som han pratar via mobilen med en kamrat som han spelar med. De pratar _HELA_ tiden. Så;
Han visar mig påsen med nytvättade kläder han ska hänga upp på tvättstället, jag tittar och nickar gillande och upptäcker att han har headsetet i örat och fortfarande pratar i telefon.
Jag: Pratar du fortfarande med T?
Johan: Ja vi spelar ju!
Jag: Det gör ni ju inte! *pekar på spelet som ej är aktivt*
Johan: Nej men nu är det tvättpaus, vi börjar snart igen
Jag: Så.. du menar att du och T har tvättpaus tillsammans, och pratar därför vidare i telefon?
Johan: Precis! Sen spelar vi
Jag: Ni är som ett nyförälskat par som pratar i mobilen dygnet runt..

Detta är helt enkelt hysteriskt roligt. Dessutom, vid sidan av alla skratt han ger mig är jag väldigt glad att han faktiskt tvättar. En och annan missfärgad tröja på vägen, men åh så skönt när man hjälps åt med hemmet!

Söndagfunderingar

Idag är det söndag och helgen har gått alldeles för fort. Känns inte som att jag har hunnit med ett dugg, allt det jag skulle göra har inte blivit av och jag får helt enkelt skylla mig själv. Har valt att slappa och ta det lugnt efter tung arbetsvecka. Fast det är alldeles för lätt att hitta på bortförklaringar, jag har aldrig varit bra på måsten. Det är mycket roligare att göra saker när man själv vill. Vet jag att jag MÅSTE städa så skjuter jag upp det och det blir inte av, om det däremot inte behövs och jag inte har någon anledning till det kan jag plötsligt få för mig att städa hela klädkammaren mitt i natten – bara för att jag får lust. Synd att livet inte fungerar så att man bara kan göra saker när man själv vill.

Mamma påminde mig idag om att mina älskade katter ska kastreras på fredag. De är nu ett och ett halvt år gamla, löper på tok för ofta för att jag skall vilja utsätta dem för det och de blir helt panikslagna varje gång. Det är illa nog att lyssna på ljudet av deras löpskrik, men när man ser hur de lider och påverkas av dessa perioder så värker det så i mitt hjärta. De är ju huskatter och skall inte avlas på, och p-piller är absolut inte nyttigt i längden så då är kastrering det bästa alternativet. Jag vet att de behöver det, men samtidigt blir jag så fruktansvärt orolig bara av tanken att de skall opereras. De skall kastreras samtidigt, som de systrar de är, för att få en jobbig period istället för två – och efter Speeds förra operation så tyckte Saga hon var väldigt konstig med tratt och medicin och de gick inte nära varandra på evigheter. Jag hoppas att de slipper sådana känslor om de opereras samtidigt.
Om jag är såhär mammig med mina kissar, hur mammig kommer jag inte då bli när jag får barn? Himmel!

Nu blir det att fortsätta göra inte ett dugg och försöka komma i säng och somna hyfsat tidigt, upp mitt i natten (06.00) imorgon för att fara till jobbet. Om ni inte visste det, jag älskar mitt jobb!

Tittut!

Jag kom bara förbi för att säga att jag är sjukt lycklig just nu, och skall gå och lägga mig. Nya temat är lite provisoriskt till den dagen jag orkar skapa någonting riktigt. Kram på er <3

Long time no see

Jag känner typ att jag borde radera hela bloggen och börja om. Har saknat bloggen en lång tid nu men inte kunnat logga in, och så plötsligt bara fungerade det. förstår dock inte varför eller vad som hände men det är ju mindre viktigt egentligen.
Jag får ta mig en ordentlig funderare tror jag, kolla på om jag skall stänga ner bloggen och starta upp den på nytt på samma adress, med nytt tema och ny start med tydligare inriktning och framförallt mer jag och aktivitet. Eller om jag bara skall försöka reda ut lite bakgrundsproblem med bloggen samt knåpa ihop något nytt tema så den blir roligare. Alternativ 1 är definitivt enklare, men då förlorar jag historien senaste åren. Alternativ 2 låter mig behålla gamla inlägg och ögonblick från mitt liv men blir otroligt mycket krångligare för en datorvilsen person som jag. Får fundera tills imorgon. För min skrivkramp är snart outhärdlig, jag behöver uttrycka mig och det är något bloggen kan hjälpa till med.

Tips mottages gärna, antingen här eller på facebook eller SMS. För er som har tillgång till mig där.

Nu är det bäst för mig att sova så att jag kan komma iväg till jobbet i vettig tid imorgon. Chao.

Time To Burn

The Rasmus är en grupp jag lyssnade på mycket när jag gick på högstadiet, skivan Dead Letters är faktiskt en av få skivor jag äger (tillsammans med Eric Clapton och Magnus Uggla, härlig kombo eller hur?) och även om musiken inte ingår i mina spotifylistor till vardags så finns det faktiskt tillfällen då de ännu välkomnas in i själen.

Fan made Video:

Text:
Fear of the dark tears me apart
won’t leave me alone and time keeps running out

Just one more life, I’m so sick and tired
of singing the blues, I should turn my life around

Tell me why do I feel this way
all my life I’ve been standing on the borderline
too many bridges burned
too many lies I’ve heard
I had life but I can’t go back
I can’t do that, it will never be the same again
and I know I don’t
have any time burn

they follow me home, disturbing my sleep
but I’ll find a place, place where they cannot find me
maybe I’m lost, and maybe I’m scared
but too many times I’ve closed the doors behind me

Tell me why..

leave it all behind
cross the borderline
face the truth, don’t have any time to…
don’t have any time to burn

Tell me why..